En lördag i november, det är 15 grader varmt och från en klarblå himmel skiner solen in genom fönstren. I rummet har tolv personer, alla kvinnor, samlats för att lära oss mer om klimathotet. Läs den meningen en gång till. För det är något som skaver. Kan du se vad? Jag återkommer till det.
När vi av kursledarna blir ombedda att placera ut oss på en rad i rummet för att på en skala mellan 1 och 10 visualisera visa hur vi känner inför klimatförändringarna ställer sig en tredjedel på en plats som motsvarar siffran 5 eller lägre. Två personer uttrycker att de har känslor som ligger nära ångest och att läget känns nästintill hopplöst.
Dagens kurs anordnas av en förening inom nätverket KlimatSverige. Kikar du in på deras webbplats möts du av en lång rad organisationer med ”syfte att samla, bredda och stärka klimatrörelsen då man vill att Sverige går före i en snabb och rättvis global omställning till ett samhälle som respekterar planetens ekologiska och klimatmässiga gränser”.
I Sharm El-Sheikh pågår just nu COP27 där världens ledare ännu en gång ges möjlighet att ”visa solidaritet och börja agera”. Det är det tjugosjunde klimatmötet i ordningen sedan det först hölls i Berlin 1995. Tjugosju år. Tjugosju möten.
I dagarna har vi nåtts av nyheten att världen troligen inte kommer att nå målet på 1,5 grader och vi får nu sikta in oss på att försöka hålla oss under 2,0 grader. Samtidigt visar finansministerns uttalande ”gör vi inte det så gör vi inte det” tydligt att den nya regeringen inte bryr sig om klimatpolitiken.
Tillbaka till den inledande meningen. Vad är det som skaver? Jag ser flera saker. Men först, vi måste hålla isär väder och klimat. Att det är 15 grader varmt en dag i november kan ju vara trevligt. Men det handlar inte om vädret enstaka dagar, temperaturen den här dagen ger istället en blick rakt in i framtiden när värmen har stigit rejält på planeten. I rummet finns tolv personer men det borde vara många, många fler. Alla är kvinnor. Var finns männen? Och, vi använder vår lediga tid för att prata om det är något mer vi kan göra för att stoppa klimatförändringarna. Något mer. För alla i rummet har på olika sätt redan genomfört stora förändringar i sina liv, men de känner fortfarande en stark oro för framtiden.
Det här är helt galet! Människor är arga, rädda, ledsna och oroliga. Men politikerna lyssnar inte. Så vem ska de vända sig till? Att enskilda personer försöker förändra sina liv räcker inte. För hur ser det ut på deras arbetsplatser? På vilket sätt påverkar företagets verksamhet klimatförändringarna? Och vad gör deras arbetsgivare för att inte förvärra problemen?
Att människor genom olika organisationer samlas för att genom klimatprotester göra sina röster hörda är både bra och viktigt. Men tänk om den energin också kunde användas för företagens gröna omställning. Den förändringen skulle gå så mycket snabbare och det tjänar vi alla på.
För mycket av hållbarhetsarbetet kan företag klara själva om de bara får lite hjälp att komma igång. Om du som läser det här är anställd, prata med din chef. Är du chef, slå dig ner i fikarummet och fråga hur personalen mår och vad ni skulle kunna göra tillsammans. För klimatoron handlar om allas vår framtid.
Nyfiken på affärsmöjligheterna med hållbart företagande? Då kan du boka en kostnadsfri introduktion för tips och inspiration.