Sedan så länge jag kan minnas har jag varje morgon läst Dagens Nyheter. I min skola hade vi morgontidningen som ständig läxa under 1970-talet. När som helst kunde aktuella världshändelser dyka upp på ett prov så det gällde att vara väl förberedd.
Det är så jag börjar min dag, med att reflektera över vad som har hänt och vad som pågår. Men den senaste månaden har jag på kultursidorna och på ledarplats i DN mötts av flera artiklar om ”hatet mot Stockholm”. De som skriver av sig sina starka olustkänslor mot min hemstad är författare, journalister och krönikörer. Att betrakta och analysera mänskliga tankar, känslor och beteenden är en del av deras jobb. Men hur har de det med sina egna?
Jag är nollåtta. Och kvinna. Född och uppvuxen i Stockholms innerstad, det här är min hembygd sedan flera generationer. Vet inte om man blir lyckligare ute på landet. Har aldrig bott där men tycker att olika platser som jag besöker är fina (fast jag blir alltid glad av att få komma hem och så kan nog landsbygdsbor också känna när de besöker storstaden).
Däremot tror jag att man kan bli lycklig var som helst. Where I lay my hat is my home. Men det är ju min hatt så det är upp till mig själv. För en stad, precis som alla andra platser, blir bara så bra som man gör den till.
Jag känner inte Mats Jonsson, Kristofer Ahlström, Björn Wiman, Bengt Ohlsson, Andrev Walden eller David Jonsson men de har något gemensamt: De är alla medelålders, vita män med ett kul och meningsfullt jobb och (skulle jag tro) en rätt okej lön. Troligen bor de rätt så centralt eller kanske i ett finare villaområde. Eller så har de flyttat från stan. Ändå klämmer skon.
Här är några tips som svar på era braskande inlägg:
Mats: Visst kan man (och ibland med rätta) bli irriterad på hur folk beter sig. Men att deras utseende skulle gör en folkisk verkar inte sunt. Grejen med storstan är ju att man faktiskt får se ut lite som man vill. Är det någon som inte gillar det kan de titta bort. Det finns ju så mycket mer att vila ögonen på. Att behöva flytta på grund av det här verkar väl drastiskt. Men jag hoppas att du nu har hittat en plats där alla ser ut och är på ett sätt som du känner är okej.
https://www.dn.se/kultur/mats-jonsson-jag-blev-folkilsk-av-att-bo-i-stockholm/
Kristofer: Staden har ett utbud, det är vad som alltid har varit lockelsen med städer. Och större städer har ett större utbud. Men här finns inte bara produkter utan även ett stort utbud av kunskaper. Så jag håller inte med dig om att storstadsmänniskor inte lever i ett kunskapssamhälle. Men det beror kanske på vad man lägger i betydelsen. Du skriver att allt redan har förpackats. Det är väl det som med andra ord kan kallas t ex teatrar, konserthus och restauranger där kunniga människor har förpackat sina kunskaper så att du kan njuta av en fantastisk föreställning, en härlig spelning eller en läcker middag. Och det bästa av allt, det finns även ett stort utbud av utbildningar och kvällskurser så att du själv kan skaffa nya kunskaper och lära dig improvisera, lira gitarr eller slänga ihop en sufflé. Valet är ditt, köp av någon annan eller gör det själv. Håller dock med dig om att remarketing är tjatigt. Men efterhängsna mejl drabbar även onlinekunder ute på landsbygden.
https://www.dn.se/kultur/kristofer-ahlstrom-darfor-blir-man-folkilsk-av-att-bo-i-stockholm/
Björn: Man behöver inte tycka om den plats där man är född. Du är infödd stockholmare men ”finner staden alltmer avskyvärd och olusten har stegrats till en avgrundskänsla av rent existentiella mått”. Synd för du verkar vara en person som vill kämpa för det du har starka känslor för. Att ”trängas och knuffas på gatorna, inte se varandra i ögonen och släppa igen dörrar i ansiktet på den som kommer efter” är otrevliga beteenden var som helst. Men du stöter sällan på dem i riktigt stora städer som New York eller London. Medvetna stadsmänniskor (såväl infödda som inflyttade) vet att visad hänsyn har man alltid igen. What goes around comes around. Smile, and the world smiles with you.
https://www.dn.se/kultur/bjorn-wiman-darfor-ar-det-avskyvart-att-leva-i-stockholm/
Bengt: Men det är ju hemskt att du får ångest varje gång du passerar de södra förorterna på väg mot Stockholm. Skitviktiga personer träffar jag också på, både innanför och utanför tullarna. Tänker att det nog hänger mer ihop med dem än med staden. Kanske har de en dålig dag, eller så är det något/någon som ger dem så dåligt självförtroende att de måste hävda sig. I min gemenskap ingår inga skitviktiga personer. De har jag valt bort.
Andrev: Du säger att du för länge sedan har begripit att du ska ut ur stan men att du nu känner dig stressad av tanken att du inte ska hinna lämna stan innan naturen tar slut. Du fasar över att du på ett B&B i Skåne ska få en ”stockholmare i ögonvrån när du äter frukostyoghurt ur glasburk med snäpplock”. Dina vänner har redan flytt till naturen medan du har slutat att gå på konserter och inte heller spelar i band. Hoppas dina hemmakvällar är mysiga. För sådana kan man också ha i en stad. Men en sak har du rätt i, det handlar mer om de som utrycker hatet än om staden de säger sig hata.
https://www.dn.se/ledare/andrev-walden-jag-har-skymtat-de-flyende-stockholmarnas-pyramidspel/
David: Det går att skapa mänsklig kontakt i storstäder. Och det är inte så svårt. Så det är bara att sätta i gång. Det kan börja med att man hälsar på sina grannar och i stället för självscanningen i mataffären väljer den manuella kassan och givetvis säger hej till den som sitter där. Att hålla upp dörrar, fråga om vägen, ge en komplimang till busschauffören, utbyta några ord på en parkbänk och möta andras blickar ute på stan är andra tips. Som sagt, det är inte svårt. Och det gör inte ont någonstans.
Och så Nadia Jebril: Tack för att du lade dig i ”debatten” som jag mest har upplevt som ett ensidigt gubbgnäll (sorry, grabbar!). Skönt att efter några trista veckor äntligen få läsa tankar ur ett helt annat perspektiv. För det problem du belyser i din kommentar – att människor som vill bo i staden utestängs från livet här – pågår på riktigt i många städer. Det drabbar både dem som bor här och de som vill flytta hit. Och det gör städer tråkigare. Så det problemet måste lösas. Allt annat är ohållbart.
https://www.dn.se/kultur/nadia-jebril-jag-har-alskat-med-stockholm-som-man-gor-med-en-ungdomskarlek/
För mig är staden den kollektiva tanken om vad vi kan skapa tillsammans. Här finns en mångfald av miljöer, människor och möjligheter och gott om plats för frihet, kreativitet och gemenskap. Tycker därför att Fran Lebowitz råd ”Pretend it’s a city” är klokt. För en stad kan vara som en bal på slottet. Helt underbar. Men det hänger på om vi som bor här vill att den ska vara det.