0708 85 05 28 maria (at) beep.se

Vi skriver, redigerar och översätter texter på svenska och engelska, som den här…

Frilansjournalist – artikel för Poppius Journalistskola. Uppgiften i kursen Reportage var på att göra research och genomföra ett antal intervjuer samt skriva en längre artikel på ca 10 000 tecken i ett valfritt ämne. Med mina kunskaper om Stockholms historia och arkitektur samt mitt intresse för stadsplanering och stadsbyggande ville jag skriva en artikel om hur en rad arkitekter ser på olika lösningar på bostadsbyggandet i Stockholm.

 

Artikeltext:

Som vi bygger får vi bo

Stockholmsregionen är en av Europas snabbast växande med en befolkning som närmar sig 2,6 miljoner. Trots uttalade politiska ambitioner går bostadsbyggandet alldeles för långsamt. En rad arkitekter ifrågasätter om en stad måste bygga stort för att kunna växa. Med mindre byggherrar och mer nytänkande kan Stockholm skapa det dynamiska stadsliv som invånarna eftertraktar.

En visningslägenhet i Beckomberga med inredning à la ”industrial chic”. I köket går allt i vitt – väggar, kakel, tak och skåpsluckor. Kökslampan av röda vertikala stålrör med nakna glödlampor är den enda färgklicken. Runt ett matbord i massiv, ljus ek samsas en rustik sittbänk och några stolar.

”Tänk dig att bo i ett hus som inte finns än” lyder rubriken i en helsidesannons för ett av de större byggföretagen i morgontidningen. Prospektet kan laddas ner från företagets webbplats och med lite tur kan man vinna möblemanget i visningslägenheten. Men de flesta lägenheterna har redan sålts trots att inflyttning kan ske först om några år.

Industrialiseringen har lett till att bostadsmarknaden idag domineras av ett fåtal mycket stora byggföretag som både är finansiärer, byggherrar, projektutvecklare och fastighetsägare. Och eftersom de får flest markanvisningar av kommunerna står de bakom merparten av all nybyggnation.

– Men det går att avindustrialisera bostadsbyggandet. Med små förändringar i sitt sätt att planlägga och anvisa mark kan kommunerna skapa en genomgripande effekt på vem som bygger vad och till vilken kostnad, säger Staffan Carenholm, tidigare förbundsdirektör för Sveriges Arkitekter och initiativtagare till Föreningen Byggande Arkitekter.

Stockholmsregionen växer med 37 000 invånare per år och 2030 beräknas Stockholms län ha över 2,6 miljoner invånare. Enligt prognoser från bland andra Sweco och Boverket ökar invånarantalet varje dag med 95 stockholmare. Många av dem tänker säkerligen på de hus de skulle vilja bo i, men som inte finns. ännu

Så var ska alla dessa nya stockholmare bo?

När stockholmare får beskriva den typ av stadsmiljö de uppskattar mest blir svaret nästan alltid tättbebyggda stadskvarter med ett myllrande gatuliv av småbutiker, caféer, restauranger och kultur och nära till grönytor. Det som efterfrågas är storstadens utbud och puls men med den mindre stadens småskalighet i ögonhöjd.

– I Stockholms län är bara femtio procent av marken bebyggd. Byggs nya bostäder som tät innerstadsbebyggelse finns det plats, säger Ola Andersson på Andersson Arwedson Arkitekter. I sina böcker ”Vykort från Utopia” och ”Hitta hem” riktar han skarp kritik mot hur stadsbyggandet har utvecklats under 1900-talet.

Stockholms stad äger 80 procent av den exploateringsbara marken i Stockholmsregionen. Initiativet till det mesta av nybyggnation tas av byggherren som ofta representeras av allmännyttan och större byggbolag. Den bebyggelse som sedan förverkligas blir därför ofta storskaliga kvarter med stora bostadshus. Alltså tvärtemot den typ av tät innerstadsbebyggelse med mindre kvartershus som stockholmarna säger sig vilja ha.

Men det finns hopp.

I somras lades ett förslag fram på en ny markanvisningsplan i Stockholm som är tänkt att främja mindre byggherrar som vill etablera sig på bostadsmarknaden. Blir förslaget verklighet ökar möjligheterna för fler aktörer att bidra till stadens utveckling.

Värtagasverket i Norra Djurgårdsstaden (Foto H. Ellgaard - Wikipedia)

Värtagasverket i Norra Djurgårdsstaden (Foto H. Ellgaard – Wikipedia)

De två gasklockorna i Värtan på Norra Djurgården har fasader i rött tegel, rundbågiga fönster och tunga, välvda träportar med skickligt arbetade detaljer i järnsmide. Under takkanten löper mönsterband i gult och brunt tegel. Fasaderna pryds av små hängtorn – toureller – som för tankarna till riddarromantik.

Runt det gamla Värtagasverket från 1890-talet växer en ny stadsdel fram. När Norra Djurgårdsstaden är färdigbyggd kommer den att sträcka sig från Husarviken i norr till Loudden i söder och rymma 12 000 bostäder. Visionen med projektet är att vara ett föredöme för hållbar stadsutveckling.

Här finns utrymme för nytänkande.

I storstäder där markpriserna ofta är höga behöver även små, smala tomter tas tillvara. I New York finns ett flertal moderna exempel på den sortens mindre hus, framför allt på Manhattan. Vid Bobergsgatan i Norra Djurgårdsstaden har Andersson Arfwedson Arkitekter ritat Stockholms första nybyggda enfamiljsbostäder i samma stil. De två tänkta husen är i tre våningar och kommer att anpassas enligt de boendes önskemål.

Flera arkitekter och mindre byggherrar vill visa att det genom den här sortens nytänkande går att skapa hållbar stadsbyggnad i en skala och med en kvalitet som bättre stämmer överens med invånarnas önskemål och behov.

Föreningen Byggande Arkitekter bildades våren 2015 av ett antal arkitektföretag som har valt att ta steget att bli byggherrar. Genom att ta en aktiv roll i själva byggandet, antingen i egen regi eller i partnerskap, vill de bidra till god stadsutveckling och en större variation av bostäder.

– Tidigare hade byggherrar och arkitekter ett nära samarbete som utgick från ömsesidigt förtroende men under bygget av miljonprogrammet industrialiserades produktionen och arkitekterna har sedan dess haft en mer begränsad roll, säger Staffan Carenholm.

I sin programdeklaration pekar Föreningen Byggande Arkitekter ut vad i byggprocessen som bör förenklas så att mindre byggherrar får samma chans som de större att bygga morgondagens bostäder:

  1. Ta fram mindre tomter. Markanvisningarna är ofta kvartersstora tomter. Dela in dem i mindre byggrätter som passar små byggherrar.
  2. Korta ner byggtiden. Detaljplanerna drar ofta ut på tiden (i Stockholm är snittiden åtta år). Ta fram planerna innan markanvisning ges så förkortas planprocessen
  3. Prioritera kvalitet och hållbarhet. Upplåt mark åt de byggherrar som bäst uppfyller stadens ambitioner när det gäller arkitektur och stadsbyggnad.

Förändra finansieringen. Det behövs nya finansieringsmodeller så att byggherren slipper ligga ute med pengar innan byggandet påbörjas. Mindre byggherrar har inte samma ekonomiska förutsättningar som byggjättarna.

Hälften av medlemsföretagen i Föreningen Byggande Arkitekter är igång med egna byggprojekt, såväl villor och bostadsrätter som hyresrätter, och flera kommuner runtom i landet har visat intresse för idéerna.

En annan väg att gå är att de boende själva blir byggherrar. Föreningen för Byggemenskaper hämtar inspiration från ”Baugemeinschaften” i Tyskland där grupper av privatpersoner planerar och bygger sina egna bostäder. Förebilden är städerna Tübingen och Freiburg som på ett par decennier har lyckats skapa det dynamiska stadsliv och den bostadsvariation som svenska kommuner säger sig eftersträva, men sällan uppnår.

– En byggemenskap gör det möjligt för alla, även enskilda individer, att bygga och bo, säger Staffan Schartner, arkitekt på Omniplan och föreningens initiativtagare och ordförande.

Staffan Schartner berättar att drivkrafterna bakom en byggemenskap kan variera. Kanske vill gruppen bygga ekologiskt eller skapa ett kollektiv för ett annorlunda boende på äldre dagar. Men det kan också handla om att ha samma möjlighet som större byggföretag att ansöka om markanvisning i ett attraktivt läge och att som fastighetsägare kunna behålla vinsten från byggandet.

Föreningen för Byggemenskaper strävar efter en byggprocess som utgår från de boende istället för att  styras av byggjättarna. Målet är ett mer varierat stadsbyggande, intressantare arkitektur och bostäder som bättre passar invånarnas behov.

– Det blir kommunens uppgift att skapa intresse hos dem som sedan ska bo i de nybyggda husen, inte hos dem som ska tjäna pengar på att exploatera marken, säger Staffan Schartner.

Byggprocessen inleds med öppna diskussioner med invånarna om deras önskemål. Markanvisning ges sedan till den byggherre som bäst kan förverkliga idéerna. Byggherren kan sedan vara såväl byggindustrin, allmännyttan eller lokala byggmästare som enskilda byggemenskaper.

I Göteborg är intresset stort och kommunen riktar numera vissa markanvisningar direkt till byggemenskaper. I Malmö leddes byggemenskapen Urbana Villor av ett par arkitekter som lät konstruera ett antal villor ovanpå varandra. Boendet i ett eget hus kunde på så sätt  kombineras med det eftertraktade stadslivet. Urbana Villor vann Kasper Salinpriset 2009 för sin nytänkande arkitektur.

Syslöjd hos Stockholms Arbetarehem AB på 1890-talet. I samma lokaler har idag Andersson Arfwedson Arkitekter sitt kontor. (Foto: Stockholms Stadsmuseum)

Syslöjd hos Stockholms Arbetarehem AB på 1890-talet. I samma lokaler har idag Andersson Arfwedson Arkitekter sitt kontor. (Foto: Stockholms Stadsmuseum)

Sibyllegatan 52. Ett fotografi från 1890-talet visar en sal där ett tjugotal barn, iklädda lite för stora förkläden, är fullt upptagna med att sticka. Överallt på borden ligger garnnystan. Mitt i rummet syr en äldre flicka på en trampsymaskin. Vid bordet närmast fotografen sitter en pojke, klädd i en randig skjorta och slarvigt knutna snörkängor. Förklädet når honom nästan ner till fötterna. Mellan fingrarna löper trådar från garnnystanet på bordet, men hans händer ligger stilla i knät. Han stirrar tyst framför sig, försjunken i tankar.

Trångboddheten och inneboendesystemet i Stockholm vid förra sekelskiftet gjorde bostaden till en samhällsfråga. Folkskollärarinnan Agnes Lagerstedt blev på 1880-talet vicevärd för några nedslitna fastigheter vid nuvarande Nybergsgatan på Östermalm. Hon lät kvarterets arbetslösa hjälpligt rusta upp de förfallna husen och förbjöd hyresgästerna att ta emot inneboende mot sänkt hyra.

Agnes Lagerstedt tog initiativet att starta bostadsbolaget Stockholms Arbetarehem AB och lyckades intressera flera inflytelserika personer att teckna aktier. Stockholms stad upplät några tomter billigt i kvarteret Storken och på Sibyllegatan 50-52 och Jungfrugatan 41-43 byggdes fyra tegelhus med totalt 142 lägenheter för fattiga arbetare. På gården fanns en tvättstuga med badrum, torrklosetter och bakugn och i husets samlingssal bedrevs undervisning för husets barn.

Stockholms Arbetarehem AB i kv Storken. (Foto; Maria Lidndberg Howard)

Stockholms Arbetarehem AB i kv Storken. (Foto: Maria Lindberg Howard)

Det har gått 120 år sedan fotografiet på barnen togs. I samma lokaler på Jungfrugatan 52 har Andersson Arwfedsson Arkitekter nu sitt kontor. De värnar Stockholms Arbetarehem som ett viktigt kulturminne från en tid då de första privata initiativen togs för att lösa den tidens bostadsbrist.

Idag står den enskildes rätt till bostad inskriven i Sveriges grundlag. Varje kommun måste ”planera för bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder”.

Trots att mycket har hänt på hundra år kan Ola Andersson dra paralleller till dagens bostadsmarknad.

– Den mark Stockholms stad äger är köpt för att kunna garantera bostäder åt medborgarna, men används inte för att tillgodose det behovet.

Han anser att även byggbranschen måste bli mer självkritisk. Så många som möjligt ska ha rätt att sätta sin prägel på staden. Det ska inte vara ett privilegium för byggjättarna och de offentliga beställarna.

– Det största problemet är bristen på detaljplanelagd mark. Så den fråga vi främst måste lösa är var vi ska bygga, inte vad som ska byggas eller vem som ska bygga.

Text och foto (när ej annat anges): Maria Lindberg Howard