0708 85 05 28 maria (at) beep.se

Fredag kväll. Arbetsveckan är över. En konsertsal fylls av förväntansfulla människor som har lämnat sina arbetsplatser ett par timmar tidigare. De är här för att lyssna till en bluesgitarrist och hans band. Jag ser mig omkring, undrar vilka de är och vad de arbetar med. Hon därborta ser ut att jobba med bokföring. Och där är ett kompisgäng som redan har hunnit ta ett par öl.

Några herrar i kostym och slips plockar fram sina biljetter ur bröstfickan. Båda gör rörelsen nästan samtidigt. Den ene har portfölj, de har inte hunnit byta om efter dagens sista möte. Eller så går de alltid klädda så där. Kanske är de styrelseledamöter eller så sitter de i ledningen för något större företag. Viktiga män som har mycket att säga till om. Och mannen några stolsrader längre fram, han som precis sätter sig ner, kan han vara försäljningschef? Han ser lite sliten ut, kanske kämpar företaget med sjunkande resultat. Men nu är det helg och han får äntligen tänka på något annat en stund.

Joe Bonamassa i Stockholm 2013

Joe Bonamassa i Stockholm 2013 (foto: Roger Howard)

Ljuset släcks och bandet kommer ut på scenen. Plötsligt spelar det inte längre någon roll vilka vi är, var vi kommer ifrån eller vad vi jobbar med. Alla är här för att vi älskar den här bluesgitarristen. Redan efter ett par låtar har den förväntantfulla stämningen övergått i ren glädje. Många i publiken är hängivna fans, de kan låtarna, känner till artistens livshistoria och hans väg mot framgång. Och de älskar att få ta del av den. Vill höra honom berätta den om och om igen via sin musik. Mot slutet av konserten ställer sig många upp efter varje låt. Applåderna vill aldrig ta slut. Och kärleken är ömsesidig.

En tanke slår mig plötsligt. Tänk om bandet var ett företag, musiken dess varumärke, om bluesgitarristen var VD och musikerna hans anställda, låtarna var deras produkter och publiken deras marknad. Är det inte precis den här känslan många företag hoppas locka fram hos sina kunder? Men vad behövs för att de ska lyckas med det? Kanske bara modet att lätta lite på slipsen och släppa in mer artisteri i företaget. Våga vara lite mer rock ‘n’ roll helt enkelt.