0708 85 05 28 maria (at) beep.se

De flesta yrken och branscher har sin egen terminologi. Det skapar en känsla av gemenskap och att ha en egen jargong är även viktigt för att inte avslöja affärshemligheter.

Förr var all försäljning enligt lag förbehållen köpmännen men under 1500-talet började bönder i Sjuhäradsbygden i Västergötland att “knalla” runt i byarna och erbjuda varor för att dryga ut den magra inkomsten från jordbruket. Med tiden utvecklade dessa gårdfarihandlare – knallar – ett eget affärsspråk – månsing – där vissa ord byttes ut för att de skulle kunna meddela sig med varandra utan att kunder eller konkurrenter förstod.

Grunntjack ger grunn bänstring till ekel
Många av orden i månsing handlar förklarligt nog om pengar och affärer med typiska uttryck som storsläng (tusenlapp), helsläng (hundralapp) och halvsläng (femtiolapp) samt tralling (50-öring), blejd (25-öring) och viting (10-öring). De har fallit i glömska medan ord som spänn, stålar och tjacka fortfarande är välkända. Rubriken här ovanför betyder ”Dåliga varor ger mig dålig förtjänst”, ett uttryck som stämmer väl in även på dagens företagande.

Plats heter “häck” på månsing och huvudstaden kallades Storhäcken av knallarna vilket i stockholmarnas egen backslang (baklängesspråk) förvandlades till “Eken”. När stockholmarna benämnde sig själva “ekenskisar” använde de återigen ett uttryck från månsing. Där är nämligen ändelsen -is vanlig och ord som rudis, kondis och dagis har med tiden blivit typiskt stockholmska. Andra sådana ord som också kommer från månsing är bystan (landet), borsten (sprit) och paj (rock). Så detta landsbygdsspråk lever kvar i storstan. På nästa styrelsemöte, varför inte hoppa över floskelbingot och istället införa några nya uttryck.